Information om målnivåer

Målnivåer för kvalitetsindikatorer är en omtvistad fråga. Nedan följer resonemang kring hur PrimärvårdsKvalitet har hanterat frågan.

Målnivåer

Det finns en hel del litteratur kring för och nackdelar om målnivåer och utifrån den har vi valt att avstå från att knyta huvuddelen av indikatorer till målnivåer. Infektionsindikatorerna är ett undantag där det för vissa indikatorer finns mål satta av Strama.

Skälet till att, i de flesta fall, avstå från att knyta indikatorerna till målnivåer är att:

• det är av större värde att undersöka hur man förhåller sig till andra vårdcentraler och till vårdcentraler som ligger bra till, genom att istället titta på medel-/medianvärden och standarddeviationer för att få ett mått relaterat till var man befinner sig.
• det inte säger så mycket om vad som är lämpligt för den enskilda enheten.
• det beror så mycket på vad man har för population på vårdcentralen, det är inte alls säkert att den målnivån som Socialstyrelsen har angivit är den målnivå som den aktuella vårdcentralen bör ha.
• Socialstyrelsens målnivåer bygger inte alltid på evidens utan är konsensusbeslut, vilket ger en osäkerhet i hur man ska förhålla sig till dem.
• det är inte alltid som målnivåerna är utformade för primärvården, vilket ger en felaktig bild eftersom vi har andra populationer av patienter än vad som finns på en organspecialistmottagning.
• det finns en risk i att man nöjer sig med att ha uppnått målnivån, men eventuellt kanske man kan bli ännu bättre.
• många indikatorer har inget tydligt mål uppåt eller nedåt utan speglar olika sidor "av samma sak", till exempel andel patienter med en viss kronisk sjukdom som har en viss behandling kontra andel äldre med polyfarmaci.
• det ibland inte räcker att nå ett mål att till exempel 80 procent av en viss patientgrupp ska ha en viss behandling. Det viktiga kan vara att man noga övervägt för varje patient om han eller hon ska/vill ha behandlingen. Sen kan siffran bli lägre eller högre än 80 procent, resultatet är att "rätt patienter" får behandlingen. Detta kan man endast uppnå genom kvalitetsarbete där man granskar sina egna resultat.

Ytterligare en anledning till att målnivåer är svåranvända är att när antalet observationer är litet så är andelsmåttet svårt att använda och måste tolkas med försiktighet och målnivå blir ej tillämpbart. Finns det till exempel bara en episod av en specifik infektion senaste året så är andel antibiotikabehandlade antingen 0% eller 100%, beroende på om den enda patienten fick antibiotika eller inte.

Därför behöver man alltid se efter hur många observationer som andelsmåttet bygger på (t.ex. antal patienter, antal samordnad individuell plan (SIP), antal episoder av infektion) innan det går att värdera vilken betydelse som kan läggas på andelsmåttet.

Primärvårdskvalitets indikatorer är en utgångspunkt för en dialog om verksamheten och ofta behövs en fördjupad granskning. Även om antalet observationer är lågt kan det kan vara värdefullt med sådan granskning av journaler och rutiner tillsammans med en diskussion om handläggning och riktlinjer.